What good is a heart if there ain't love in it?
Den enda låten som jag numera lyssnar på på repeat är Alone med E.M.D.. och jag skäms inte. Jag är på det stället i livet just nu. När man kan lyssna på sådana låtar utan att skämmas. Och man kan skita i att tvätta håret på några dagar för man knappt orkar ta sig ur sängen på morgonen i tid för att ta sig till jobbet, och därför helt enkelt inte hinner tvätta det. Och när man kommer hem så sent som möjligt på kvällarna för att slippa sitta hemma själv och kolla på alla säsonger av Buffy (fast man älskar Buffy såklart) och bara längta efter att ha en het kärlekshistoria med en odödlig vampyr som är lika het som Angel. Eller egentligen bara sitta och vänta tills man kommer till de avsnitten där Buffy och Spike har hatsex med varandra för det är så rent på nåt sätt.
Det är inte så att jag är desperat efter kärlek. Det är bara det att jag är lite nyfiken på nåt som jag inte kan få, som jag tror kanske kunde ha varit kärlek. Eller blivit. Vilket är helt sjukt att jag tror. Det har verkligen aldrig hänt mig förut. Men jag hoppas att det gör det igen. För då ska jag vara cool. Så mycket coolare än vad jag var nu. För jag hanterade det hela väldigt omej. Jag blev väl antagligen bara lite chockad över hur jag kände och hur fort jag kände det.
Jag kan inte fatta att jag var en sådan som satt och väntade på sms och telefonsamtal, som satt och väntade (gladeligen ska oxå tilläggas) i hans trappuppgång (han var ALLTID sen) bara för att få ligga bredvid honom i några timmar. Känna honom emot mig, och hans armar omkring mig. Vara spänd för hur han skulle se ut denna gång när han öppnade när jag ringde på, och hur fin jag tyckte att han var även när han var bakfyllan personiferad.
Så idag nådde jag botten. Nu är det på riktigt. Och jag ÄR glad för hans skull. Det är bara lite svårt att vara glad för någon annans skull när man själv har problem att andas.
Men härifrån kan det bara gå uppåt. Mot solsken.