7 månader
Igår firade jag och herr Adolfsson (visst låter det härligt auktoritärt?) sju heta månader tillsammans.
Vi räknar nämligen från vår allra första dejt, som var den 6 oktober.
Men i alla fall..
Det firades med picknick hemma på mitt vardagsrumsgolv. Vi låtsades att min röda matta var gräs och så lade vi ut en fin filt på mattan och drack skumpa och åt jordgubbar och mös. Vi öppnade även fönstret lite på glänt så att när det inte åkte bilar utanför kunde vi höra fåglarna kvittra.
Vi började dessutom vår 7-månadersdag med vårt första riktiga lilla gnabb.
Jag har nämligen lite problem med att be andra om hjälp, och jag vill absolut inte ha hjälp när jag kan komma på en lösning själv. Herr Adolfsson, han är lite tvärtemot, han vill bara ha bort problemen, sen är det skitsamma vem som löser dem. Detta kan verka ypperligt, och det skulle det vara oxå, OM herr Adolfsson vände sig till MIG för en lösning på våra gemensamma problem (denna gång var den en grej med insatsen till vår nya lägenhet) men det gör han inte! Han vänder sig till andra; sin pappa eller i detta fall sin mäklare. Problemet var att jag redan hade lösningen 3 sekunder efter att han lyft luren (och han lyfter luren så snabbt så jag inte hinner fråga vem han ska ringa mitt i vårt problemsamtal ens). Och då blir jag SJUKT SUR! (ja, jag är lite unik). Men eftersom han är underbar så kan jag ju inte vara sur på honom, och vi pratade bara ut om vad det var som hade hänt (han fattade ju, inte så förvånande, inte ett skit om varför jag blev sur) och så blev vi sams igen. Han är så underbar. Love him!
Vi räknar nämligen från vår allra första dejt, som var den 6 oktober.
Men i alla fall..
Det firades med picknick hemma på mitt vardagsrumsgolv. Vi låtsades att min röda matta var gräs och så lade vi ut en fin filt på mattan och drack skumpa och åt jordgubbar och mös. Vi öppnade även fönstret lite på glänt så att när det inte åkte bilar utanför kunde vi höra fåglarna kvittra.
Vi började dessutom vår 7-månadersdag med vårt första riktiga lilla gnabb.
Jag har nämligen lite problem med att be andra om hjälp, och jag vill absolut inte ha hjälp när jag kan komma på en lösning själv. Herr Adolfsson, han är lite tvärtemot, han vill bara ha bort problemen, sen är det skitsamma vem som löser dem. Detta kan verka ypperligt, och det skulle det vara oxå, OM herr Adolfsson vände sig till MIG för en lösning på våra gemensamma problem (denna gång var den en grej med insatsen till vår nya lägenhet) men det gör han inte! Han vänder sig till andra; sin pappa eller i detta fall sin mäklare. Problemet var att jag redan hade lösningen 3 sekunder efter att han lyft luren (och han lyfter luren så snabbt så jag inte hinner fråga vem han ska ringa mitt i vårt problemsamtal ens). Och då blir jag SJUKT SUR! (ja, jag är lite unik). Men eftersom han är underbar så kan jag ju inte vara sur på honom, och vi pratade bara ut om vad det var som hade hänt (han fattade ju, inte så förvånande, inte ett skit om varför jag blev sur) och så blev vi sams igen. Han är så underbar. Love him!
Ack den unga kärleken, så underbar den är =)